vila upp sig efter semestern...

Hemma igen, efter att varit borta på semester en vecka i en annan del av Sverige.

Det har varit en bra vecka överlag, skulle jag säga men vi har varit så trötta. Det har varit en vecka med små marginaler från båda mammorna, då det varit bra då det funkat bra, kanske rent utav riktigt bra men lindriga sammanbrott vid motgångar. Tankarna har ibland snurrat och haft tendenser av ältande, så som de gör när jag är sliten och så som jag måste vara vaksam mot och påminna mig själv om att inte ta mig själv så allvarligt, att det snarare är ett symptom på utmattning och en varningssignal, snarare än sanning. I det här skicket får saker och ting lätt lite knasiga proportioner.

Det är nästan fascinerande hur jobbigt det kan vara med semester. Och skrämmande. Att märka hur små reserver man trots allt har. De första dagarna var du på ett dåligt humör, mycket gnäll, minimalt tålamod och bara sekunder av stillhet. Vi skyller det på tänder, på värmen, på sömnbrist. Kanske vi utsatte dig för förmycket stimulans. Oavsett så tär det på oss. Kvällarna har varit jobbiga ett tag nu, du har varit så trött och högljudd men inte somnat trots att vi jobbat oss blå för att få dig att somna. Det har varit så varmt. Möjligtvis somnar du, tar en power nap och är sedan vaken och jobbig att ha att göra med (då man måste påminna sig själv om att det är minst lika jobbigt för dig). När vi byter av varandra i skift "nu orkar jag inte mer, nu får du ta över".

Den där stillheten, när den aldrig kommer, det är tärande för mig. För oss. Och oron över hur du har det, svidandet i mammahjärtat över att min bebis är olycklig. Någonstans halvvägs vände det tack och lov.

Nu är det skönt att vara hemma och få vila upp sig.