Den elaka mamman som dyker upp på kvällarna...

Igår ville jag sätta dig bland vitsipporna och gå hem.

Alltså kvällarna. Pust för alla jobbiga kvällar vi haft under våren.
Jobbiga för oss alla.

Nu tar vi vagnen på kvällarna. Lite ovanligt, jag vet, men det som funkar det funkar är vårt motto. Eller ja, det gjorde det under vintern då vi återupptog vagnandet. Nu funkar det ju inte längre. Runtkrånglande i vagnen är bland det som gör mig mest irriterad av allt. Speciellt när du varit stilla en längre stund och man börjar få upp hoppet, att nu, snart men så sätter du dig upp och börjar babbla igen och så hade det sömntåget lämnat stationen.

Egentligen är vi allt mer säkra på vad det handlar om. Det är dags för dig att sluta sova på dagen.
Vi har stångats med dagis för att de ska väcka dig tidigare. Och tidigare. För att slutligen inte låta dig sova alls.

De tycker att du behöver sova. Och vi förstår varför, för du behöver ju faktiskt sova, just då är du så trött!
Orsaken till att du är trött är att du sov alldeles för lite natten innan, kanske nio timmar, ibland bara åtta. Du är trött redan när du vaknar! De behövde alltid väcka dig, du kan sova hur länge som helst dagtid, lätt tre timmar.

Och orsaken till att du sover så kort är att du somnar för sent och ändå vaknar tidigt. Somnar sent gör du för att du sovit på dagen.

När du är ledig så sover du aldrig på dagen längre. Det var en stor lättnad när vi tog det beslutet att sluta kämpa för att få dig att somna dagtid. Om du inte sover på dagen så somnar du smärtfritt på kvällen (och ibland så VILL du till och med sova. Du som typ aldrig velat sova). Sedan sover du en ordentlig natt på elva-tolv timmar.

Och vi har kompromissat med dagis, de har väckt dig tidigare och tidigare men det gör ingen skillnad. Kvällarna blir långa och jobbiga ändå, nattsömnen otillräckligt. Eller du är trött på kvällen men kan inte somna, du vill inte sova och snart gråter du av trötthet. Det är konstigt- du kan verka precis lika trött på kvällen om du inte sovit alls eller om du sovit en kortare stund, men om du inte sovit då somnar du snabbt och smärtfritt, annars kan du inte somna.

Det var varit mycket hattande mellan rutiner då du sovit dagtid på dagis och inte sovit hemma och du har varit trött för det mesta. De dagar du inte sover på dagen, då är du trött på kvällen men vi tror att det går till sig om vi bara får ha samma rutin en period.

Nu har vi sedan förra veckan försökt hitta ett sätt som funkar så att du slutar sova på dagis. De är helt oförberedda typ vi har inga barn som inte sover, vi har ingen personal som kan ta hand om barn som inte sover... Så nu de senaste gångerna har du fått sitta i din vagn och vänta på att de andra ska somna i sina vagnar, sedan tar den fröken som inte är på rast och som ska vakta barnen med dig in. Problemet är att du somnar! Minst hälften av gångerna har du somnat!

Igår somnade du eftersom det tog så lång tid för att få alla barn att somna, de väckte dig efter 30 minuter och igårkväll kunde du inte somna.

Jag var arg. Du grät till slut för att du var så trött. Du gav dig ingen chans att somna. Du var säkert stressad av att jag var arg och hade förstås svårare att somna. Jag försökte att hålla kvar min irritation inombords men du märker det, du märker det på sättet jag drar vagnen, snabbare. "Dra inte snabbt" sade du. Jag är ledsen. Jag är jätteledsen för att jag blir som jag blir dessa kvällar. Det är liksom bara det att jag tar slut där. Mitt bland vitsipporna. När du bryter ihop för att jag inte vill plocka fler blommor åt dig att hålla i handen.

Till dig

Jag tror faktiskt att jag ska ta och plocka fram den här bloggen igen. Och återigen skriva till dig, finaste dottern. Jag skriver fortfarande på bloggen till dig, om än inte lika regelbundet. Jag är så glad att jag gjort det, så glad över alla dessa minnen som finns nedskrivna och sparade och jag hoppas att du en dag kommer att uppskatta att få läsa den. Det här är också en blogg till dig, fast som du aldrig kommer att få läsa.

Eftersom jag bara använt den här bloggen till att få ur mig sådant som inte får plats någon annanstans så kanske det inte verkar så, men tiden jag var föräldraledig med dig var den bästa i mitt liv! Vad jag älskade at få hänga med dig hela dagarna och vi gjorde så mycket roliga saker! Vi träffade så många trevliga föräldrar och fina barn! Vi kom att bli väldigt sociala du och jag, att bara vara hemma du och jag, det hände inte. Ditt tempo var alldeles för högt, det orkade jag inte, inte en hel dag. Jag var trött, men jag njöt.

Jag saknar det. Verkligen. Det blir inte samma sak längre, även om vi fortfarande tregelbundet räffar flera av dem vi umgicks med då. Men när det i höstas var dags för dagis för dig och arbetssök för mig. Då var det dags. Så kändes det. Att det var dags för mig att kliva ur den där föräldralediga bubblan och ta itu med mitt liv igen. Med facit kan jag ju säga att det gick sådär. Det höll på att klarna i vintras och vårvintras men nu är jag vilse igen.

Och det är där den här bloggen kommer in igen. Om jag någonstans kan ventilera mina tankar och känslor så att jag blir den bästa mamma som jag för stunden kan vara för dig så tar jag den chansen. Jag vet inte hur du har upplevt den senaste tiden, men självklart märker du av att mitt tålamod är mycket sämre. Jag blir arg ibland, det förvånar mig för jag brukar inte bli arg, jag blev typ aldrig arg men just du kan trycka på precis rätt knappar. Sådär som små barn kan göra har jag hört. Jag tycker att det är obehagligt, men det kan vara för att jag är uppvuxen med föräldrar som inte är arga. Jag är inte vad vid arga människor och dessa arga känslor är obekanta för mig, de skrämmer mig.

Jag vet inte om du märkt att jag inte har varit så glad på sistone, jag tror det för du vill att jag skrattar. Om du får mig att skratta så försöker du att göra samma sak igen, för att få mig att skratta igen. Aj.

Jag har två strategier som jag kan komma på, den första är att boka in lekdejter de dagar när jag har hand om dig och jag inte riktigt orkar. Lekdejter gör oss båda gladare och trevligare. Och om det går så väljer jag att lekträffa med de mammavänner som jag kan vara precis så trött och tråkig jag är med. Min andra strategi är att en trygg mamma är alltid att prioritera framför en duktig mamma. En strävan mot en trygg anknytning är alltid viktigast.

Ett exempel är att se på film. Sådant som vi egentligen vill vara duktiga mammor och inte låta dig göra men det blir mycket film nu, just nu är det Mamma Mu som gäller och oftast blir det Mamma Mu på svtplay men ibland ser vi även hela filmen på DVD. Så när jag inte orkar, när jag känner mig ur balans och irritiationen bubblar och du är arg och sätter dig på tvären, trotsar, och jag exploderar, fräser arga ord. Då kryper vi ihop i soffan och du vill alltid sitta i mitt knä. Hur osams vi än är så vill du ändå alltid sitta i mitt knä och när jag sitter där med armarna runt dig och snusar i ditt hår så tänker jag att detta är viktigt. Hur dåligt det än är för så små barn att se på TV så känns det som att det här är viktigare, som att bara genom att sitta där tillsammans så lagar vi de små, små sprickerna i vår relation.

Kris och utveckling?

Det var längesedan jag skrev här och hade faktiskt glömt bort att den fanns den här bloggen. Jag blev rent utav häpen när jag insåg hur många inlägg jag ändå hade skrivit (och att sidan fortfarande har en och annan besökare! Jag trodde inte att jag hade några besökare ens när jag skrev här).

Egentligen borde man låta bli att uppdatera när uppdateringen är trist. För det har varit ett jobbigt år. Att vara arbetssökande har inte varit min grej. Och att sedan hamna i en utredning för en kronisk sjukdom med alla dess veckor och månader av väntan har inte gjort situationen bättre. Nu är jag ur balans, i kris och klafsar runt i det där geggiga.

Men jag har samtidigt någonting som jag fått med mig längs vägen. Någonting som ändå ger en bra känsla inombords. Verktyg? Mognad? Dottern är förstås fortfarande det finaste som finns och samtidigt som jag går sönder av att veta att hon har en mamma som mår dåligt och att det ibland går ut över henne, så vet jag att jag inte har råd att må dåligt nu. Jag behöver mig på min sida och jag vet att jag kommer hitta ett sätt som gör det bra igen. Även om jag ännu inte riktigt vet hur. Och eftersom en blogg för mig är en ventil och någonting som hjälper mig att hitta vart jag är, så har jag startat en ny. Det var därför jag plötsligt kom att tänka på denna.

http://om-det-andra.blogspot.se/

Vet inte riktigt...

... vart jag ska börja.

Inte för att det har hänt någonting. Mer det att jag då och då tänker på sådant jag vill skriva här, sådant jag behöver få formulera i ord när det finns inom mig snarare som en känsla eller förnimelse. Då och då formulerar jag inlägg inom mig. Det handlar mycket om föräldraskapet förstås, om böcker jag har läst och mina reflektioner om detta. Om situationer och hur jag vill hantera dem och vidare rannsakning av mig själv i strävan efter att vara den bästa mamman jag kan göra. Men jag kommer mig aldrig för att skriva ned det. Tyvärr. Dagtid omöjligt när dottern är vaken och på kvällen är jag för trött för att tänka så många meningar i sträck... Nu är dock dotter och fru iväg och jag är någonting så ovanligt som ensam hemma.

Och nu när jag har tid och nu när det är tillräckligt tidigt på dagen för att min hjärna fortfarande ska fungera så... tomt. Inte ens en liten tråd att börja nysta i. Irriterande!

Good enough

Ibland när jag och dottern är ute så får jag en lustig känsla som är lite besläktad med den vi hade när vi traskade ut från BB med en bebis i famnen. "Ska ingen stoppa oss? Tänker de bara låta oss ta barnet och åka hem med det? Alldeles på egen hand?". Något åt "Här går jag med mitt barn och ingen ingriper utan jag tillåts stå där med allt ansvar över en liten människas liv".

Nu tycker jag att jag gör ett bra jobb som mamma, så jag antar att det handlar om ansvaret. Hur man till vardags inte tänker på det men då och då överväldigas man över hur stort det är. Jag beundrar mammor. Och pappor med för den delen. Trots att vi är så många så beundrar jag oss allihop. Eller åtminstone de flesta av oss. För det är stort.

Jag är stolt över mig själv. Även om jag bara gör det jag måste så är jag stolt över mig själv och mitt första år av föräldraskap. Det var så svårt att förutspå, tyckte jag innan, vem jag skulle bli som mamma. Men jag gillar mig. Jag har mina brister, och jag har mina dagar som en inte alltför bra förälder (som tydligt hänger samman med hur trött jag är). Jag gillar uttrycket tillräckligt bra förälder, det hänger ihop med min strävan efter att vara förälder, inte prestera förälder. Vilken var en av mina farhågor innan dottern föddes, att falla i fällan att jämföra mig med det bästa i alla andra föräldrar jag träffades och känna mig otillräcklig, dålig. Men i stort så duger jag. Och jag klarar av att ha hand om ett barn, med allt vad det innebär. Ett dessutom mycket aktivt barn med mycket vilja och starka känslor.

Och även om hur många som helst också gör detta så tänker jag låta mig klappa på mig själv sådär uppskattande.

Samband

Ynk. Så kan man sammanfatta mina tankar och känslor just nu.

Och här är en av de grejer jag jobbar med. Att se sannolika orsaks-samband.

Nej, det är inte sannolikt att allt är så annorlunda från säg i måndags. Att det plötsligt inte finns någon som tycker om mig och allt vad jag hittar på.

Ja, jag har varit magsjuk några dagar varav vaken en hel natt och kräkts, jag har nätt och jämt börjat äta lite igen och jag har varit ensam hemma med (tack och lov frisk!) ettåring både igår och idag medan fru jobbat. Alltså mår jag inte riktigt bra. Fysiskt, och det påverkar psyket.

Bara för att det känns på ett visst sätt så är det inte sanning.
Absolut inte!

Självklara saker, men det tål att upprepas för mig själv då och då.

Vart jag är

Jag funderar över hur allt hade sett ut om den första graviditeten hade resulterat i ett barn. Jag vet, det är en knasig fundering för då hade det ju inte blivit du och det är ju du som är vår dotter. Precis som jag inte under graviditeten gick och undrade hur det hade varit om det var jag som var gravid- för då hade det ju inte heller varit du!

Men ändå. Låt mig ändå tänka klart. Vintern 2007 plussade vi efter andra försöket. Det var lycka. Ren och sprudlande lycka. Vi pratade ju om att det inte är säkert aatt det blir något, men jag visste att för just oss skulle bli bra. Jag som annars är lagd åt det pessimistiska hållet hade en imponerande tro på hur väl det skulle gå. Det bubblade och pirrade inombors, vi gick runt och myste och bara log mot varandra. Men snart fick vi veta att det var för bra för att vara sant.

Då, vinter 2007 var vi två hyffsat normala kvinnor i en fin relation. Vi var ett sådant par som nästan aldrig grälade (varför skulle vi) och jag minns hur jag tyckte att det var lustigt att jag aldrig ledsnade på att vara med din andra mamma. Jag kände mig stark, efter att ha jobbat mycket med mig själv och min blyghet så trodde jag att det bara blev bättre. Jag tyckte mitt jobb var spännande och utmanande på ett positivt sätt.

Hur skulle vi varit idag, om vi haft ett barn på två och ett halvt, utan allt det skräp som vi samlade på oss under tiden därefter? Det är något konstruktivt över en sådan fråga. Det är att påminna oss om att vi haft det tufft, att det inte bara går att borsta bort och tro att bara det blir ett barn så blir allt precis och enbart bra.

2008 var ett uselt år som vi grälade och grät oss igenom. 2008 var två missfall och ett jobb som var allt mer ångest eftersom jag allt sämre kunde koncentrera mig och att inte vara duktig längre var så svårt för mig att hantera. Det var ett år av bita ihop och utmattning.

2009 var året då vi plussade för tredje gången. Vi grät för vi visste inte hur vi skulle ta oss igenom ett missfall till. Det var månader av hålla andan och inte kunna vara glad för hur kan jag vara glad när jag inte vet om det lilla livet fortfarande lever där inne i magen och om det inte längre gör det så rasar jag samman. Jag har svårt att hitta orden och jag inser att det säkert låter som om jag överreagerade men det var en sådan otroligt stark psykisk press, just då för just mig.

Sedan föddes den finaste lilla flickan. Hon var underbar.
Är fortfarande underbar förstås!