En ny mening?

Din andra mamma frågade mig häromnatten om livet fått en ny mening sedan du föddes. Jag svarade någonting om att nej, det har jag inte tänkt på. Men sedan tänkte jag några dagar. Jag skulle inte kalla livet mer meningsfullt sedan du kom. Även om jag tyckt mig själv vara meningslös ibland så har jag aldrig tyckt att livet är det.

Men livet har helt klart fått en ny mening. Ytterst handlar det om dig och ditt välmående. Du är viktigast, fast på ett positivt sätt. Och därmed även indirekt mitt välmående. Jag älskar dig så mycket. Så att det gör ont. Så att jag nästan blir rädd. Som om du är för bra för att vara sann. För din skull kommer jag göra sådant jag egentligen inte vågar. Om så behövs så kommer jag att slåss med näbbar och klor för att du ska få det bra. Jag ska göra allt jag kan för att du inte ska drabbas av mina svagare sidor.

Ibland blir jag så rädd för att vi inte ska klara av det. Att vägleda dig till en välbalanserad vuxen. Att hjälpa dig utvecklas till någon som klarar sig bättre i livet än vad jag gör eller framför allt gjorde. Du får inte ha det som jag hade det. Jag vill inte ens tänka om du skulle känna all den ensamheten och självföraktet och maktlösheten. Det får bara inte hända. Framför allt innan du föddes, innan du blev till tänkte jag mycket på detta. Om min förmåga, om vår förmåga, och vad jag har att ge ett barn. Om jag kan förmedla trygghet eller om jag är för trasig.

Jag vet inte om jag är redo för att bli mamma egentligen. Men jag tror att jag tar mig redo. Hade jag väntat tills jag kände mig redo för någonting så stort skulle det aldrig bli av, och detta är en sorts redo som måste provoceras fram. Tror jag. När jag beslutade att försöka bli mamma så längtade jag mer än vad jag var rädd, och det var som ett stup jag längtade efter att slänga mig ut för. Det var nästan oundvikligt, som att det inte hade gått att ta ett annat beslut. Jag tog beslutet att vänta många gånger, men det var som om jag inte kunde acceptera det. Barnlängtan kom att bli så nära att allt det andra prioriterades bort, omedvetet. Barnlängtan var för stark för att läggas åt sidan tills vidare och ingenting annat låg nära tillhands för bearbetning. Och din andra mamma vars biologiska klocka höll på att explodera, enligt henne själv. Hon var rätt pådrivande, annars tror jag inte att det hade blivit aktuellt förrän flera år senare. Jag hade nog inte kommit på hur mycket jag längtade.

Och jag vet inte om jag var så mycket mindre redo än någon annan. Bara väl reflekterande och lagd åt oro.

Jag tror inte att det handlar om att vara redo. Jag tror att det handlar om att "ta sig redo". Hela tiden. Som en process där jag lär mig att vara förälder tillsammans med min dotter. Jag är en bra mamma till dig. Just nu är jag det, och oavsett vilken oro jag har inför framtiden så kan ingen ta ifrån mig det.

Jag hörde en liknelse för några veckor sedan, att våra barn inte är en del av våra solsystem, de är sina egna solsystem och vår uppgift är att hjälpa dem att bli det. Jag vill vara en mamma för dig som du alltid känner dig älskad av. Att oavsett vad du gör så älskar jag dig för den du är. Jag vill vara en mamma som lyssnar, och som du känner finns där. Jag har mycket mer att skriva om detta, det får bli ett eget inlägg, senare.