Snart ett år!

Elva månader gammal är du och det har snart gått ett år sedan du föddes. Så mycket kärlek kände jag för dig redan från början men ändå är det som om jag bara älskar dig mer och mer ju mer en egen person du blir. Du blir bara sötare och sötare också.

Jag trivs så bra med att vara föräldraledig och hemma med dig på dagarna. Det var skönt när vi nådde en vardag och min mamma sade häromdagen att hon märkte hur trygg jag blivit i att ha hand om dig. Jag har aldrig varit så social som nu tror jag, det är öppna förskolan och träffar med andra mammor.

Men att någonting som är så roligt kan vara så jobbigt. Jag är trött när dagen är slut. Man kan inte föreställa sig innan man varit där. Jag har mycket större förståelse för din andra mamma, hur hon kunde bli så slutkörd. Och eftersom hon ammade fritt så hade hon inte den möjlighet till egentid då som jag har nu. Och även om jag älskar att vara med dig så njuter jag verkligen av att få små stunder för mig själv. Kanske sitta på ett cafe, ensam, med en varm choklad och en bok.

Din andra mamma jobbar heltid sedan några månader och det verkar vara någonting som är bra för vår familj. Hon mår mycket bättre, hävdar att hennes stressnivå var mycket högre på dagarna när hon var hemma med dig än nu på jobbet som går i ett där hon inte ens brukar hinna kissa. Ändå är det lätt jämfört med att vara föräldraledig. Säger hon.

Ni har en riktigt bra relation nu. Hon har så mycket mer tålamod och ni är så fina tillsammans. Du blir nästan överväldigad när hon kommer hem från jobbet och klamrar dig fast vid henne och vill amma, amma, amma. Det är tydligen vanligt och tyder på att du har en bra anknytning till henne- det vore om du knappt reagerade vi skulle ha blivit oroliga.

Jag trodde att jag skulle bli utvilad av att slippa jobbångest. Lite naivt trodde jag faktiskt det. (Men jag skulle lätt säga att det här är enklare än att jobba). Jag känner mig ofta trött och som att jag fortfarande har så små marginaler. I perioder tröttare, i peroder bättre. Nu har det varit mycket förkylningar hos oss alla, du har varit mer högljudd och mer humörsvängningar och sådant tär. Att förhållandet är lite småtrasigt, det tär (men det känns som att det blir bättre nu). Men samtidigt så skulle jag säga att jag mår bra nu. Jag har svårt att sätta på fingret på vad det är men jag känner mig frisk nu. Men, och det här är konstigt det känns som att det fortfarande finns ett "men". Någonting som inte är bra.

De senaste tiden har jag kännt mig rädd igen. Jag som har njutit av ångestfriheten hela hösten (så skönt). En genomgripande rädsla för att inte klara det. Livet. Allt. Jag tror att det är ett symptom, det betyder att jag är trött nu, att jag behöver ta hand om mig själv och vara snäll mot mig, bygga upp mig. Och jag kan hålla det ifrån mig. Men, ibland, då och då lyssnar jag på mig själv och då blir jag rädd på allvar. Iskall klump i magen. Det här är en känsla jag har levt med från och till hela livet, att inte veta hur jag ska klara det.