En saknad, en ensamhet, en känsla

Jag känner någon slags saknad inombords. Någonting som svider men som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Vad handlar det om? Jag känner mig ensam, just nu känner jag mig ensam. Eller kanske snarare ensam med mig själv, som att jag saknar någon att luta mig mot. Din andra mamma har nog med att kämpa på med sitt, alla sina orimliga förväntingar och alla skuldkänslor. Min egen mamma har nog med sitt, sin nya diagnos och sin egen ensamhet. Jag har inga nära nog vänner, eller kanske jag inte vågar testa om vänskapen skulle hålla för det.

Även den rent faktiska ensamheten. Det ha gått flera veckor nu sedan jag slutade jobba, flera veckor sedan fikaraster och allt dagligt småprat jag är van vid. Jag saknar det. Väldigt mycket saknar jag det om jag känner efter. Det är ensamt att inte jobba, hur trevligt jag än har med dig. Jag hoppas att det inte låter som gnäll, jag skulle inte tveka en sekund om att jag inte vill byta bort min föräldraledighet. Jag vill bara ha lite fler att umgås med. Vilket jag jobbar på.

Jag saknar den mormor min mamma inte kommer att bli för dig på grund av sin sjukdom, eller vad man nu kan skylla på. Jag saknar den morfar som min pappa kunde ha varit, mer närvarande för oss. Jag saknar min fru som hon är när vi har det bra och okomplicerat. Jag saknar oss. Jag saknar henne trots att hon är bredvid mig allt som oftast. Jag saknar en nära vän att anförtro mig åt. Jag saknar att inte höra till, att inte bli ringd och frågad om jag vill hänga med, att tillhöra, att bli tänkt på.

Det är en drivkraft. Även om det är lite småläskigt med nya bekantskaper så är jag motiverad. Det känns viktigt för mig och jag jobbar på att förbättra mitt sociala liv.

Jag tror att jag klarar det.