Till dig

Jag tror faktiskt att jag ska ta och plocka fram den här bloggen igen. Och återigen skriva till dig, finaste dottern. Jag skriver fortfarande på bloggen till dig, om än inte lika regelbundet. Jag är så glad att jag gjort det, så glad över alla dessa minnen som finns nedskrivna och sparade och jag hoppas att du en dag kommer att uppskatta att få läsa den. Det här är också en blogg till dig, fast som du aldrig kommer att få läsa.

Eftersom jag bara använt den här bloggen till att få ur mig sådant som inte får plats någon annanstans så kanske det inte verkar så, men tiden jag var föräldraledig med dig var den bästa i mitt liv! Vad jag älskade at få hänga med dig hela dagarna och vi gjorde så mycket roliga saker! Vi träffade så många trevliga föräldrar och fina barn! Vi kom att bli väldigt sociala du och jag, att bara vara hemma du och jag, det hände inte. Ditt tempo var alldeles för högt, det orkade jag inte, inte en hel dag. Jag var trött, men jag njöt.

Jag saknar det. Verkligen. Det blir inte samma sak längre, även om vi fortfarande tregelbundet räffar flera av dem vi umgicks med då. Men när det i höstas var dags för dagis för dig och arbetssök för mig. Då var det dags. Så kändes det. Att det var dags för mig att kliva ur den där föräldralediga bubblan och ta itu med mitt liv igen. Med facit kan jag ju säga att det gick sådär. Det höll på att klarna i vintras och vårvintras men nu är jag vilse igen.

Och det är där den här bloggen kommer in igen. Om jag någonstans kan ventilera mina tankar och känslor så att jag blir den bästa mamma som jag för stunden kan vara för dig så tar jag den chansen. Jag vet inte hur du har upplevt den senaste tiden, men självklart märker du av att mitt tålamod är mycket sämre. Jag blir arg ibland, det förvånar mig för jag brukar inte bli arg, jag blev typ aldrig arg men just du kan trycka på precis rätt knappar. Sådär som små barn kan göra har jag hört. Jag tycker att det är obehagligt, men det kan vara för att jag är uppvuxen med föräldrar som inte är arga. Jag är inte vad vid arga människor och dessa arga känslor är obekanta för mig, de skrämmer mig.

Jag vet inte om du märkt att jag inte har varit så glad på sistone, jag tror det för du vill att jag skrattar. Om du får mig att skratta så försöker du att göra samma sak igen, för att få mig att skratta igen. Aj.

Jag har två strategier som jag kan komma på, den första är att boka in lekdejter de dagar när jag har hand om dig och jag inte riktigt orkar. Lekdejter gör oss båda gladare och trevligare. Och om det går så väljer jag att lekträffa med de mammavänner som jag kan vara precis så trött och tråkig jag är med. Min andra strategi är att en trygg mamma är alltid att prioritera framför en duktig mamma. En strävan mot en trygg anknytning är alltid viktigast.

Ett exempel är att se på film. Sådant som vi egentligen vill vara duktiga mammor och inte låta dig göra men det blir mycket film nu, just nu är det Mamma Mu som gäller och oftast blir det Mamma Mu på svtplay men ibland ser vi även hela filmen på DVD. Så när jag inte orkar, när jag känner mig ur balans och irritiationen bubblar och du är arg och sätter dig på tvären, trotsar, och jag exploderar, fräser arga ord. Då kryper vi ihop i soffan och du vill alltid sitta i mitt knä. Hur osams vi än är så vill du ändå alltid sitta i mitt knä och när jag sitter där med armarna runt dig och snusar i ditt hår så tänker jag att detta är viktigt. Hur dåligt det än är för så små barn att se på TV så känns det som att det här är viktigare, som att bara genom att sitta där tillsammans så lagar vi de små, små sprickerna i vår relation.