vila upp sig efter semestern...

Hemma igen, efter att varit borta på semester en vecka i en annan del av Sverige.

Det har varit en bra vecka överlag, skulle jag säga men vi har varit så trötta. Det har varit en vecka med små marginaler från båda mammorna, då det varit bra då det funkat bra, kanske rent utav riktigt bra men lindriga sammanbrott vid motgångar. Tankarna har ibland snurrat och haft tendenser av ältande, så som de gör när jag är sliten och så som jag måste vara vaksam mot och påminna mig själv om att inte ta mig själv så allvarligt, att det snarare är ett symptom på utmattning och en varningssignal, snarare än sanning. I det här skicket får saker och ting lätt lite knasiga proportioner.

Det är nästan fascinerande hur jobbigt det kan vara med semester. Och skrämmande. Att märka hur små reserver man trots allt har. De första dagarna var du på ett dåligt humör, mycket gnäll, minimalt tålamod och bara sekunder av stillhet. Vi skyller det på tänder, på värmen, på sömnbrist. Kanske vi utsatte dig för förmycket stimulans. Oavsett så tär det på oss. Kvällarna har varit jobbiga ett tag nu, du har varit så trött och högljudd men inte somnat trots att vi jobbat oss blå för att få dig att somna. Det har varit så varmt. Möjligtvis somnar du, tar en power nap och är sedan vaken och jobbig att ha att göra med (då man måste påminna sig själv om att det är minst lika jobbigt för dig). När vi byter av varandra i skift "nu orkar jag inte mer, nu får du ta över".

Den där stillheten, när den aldrig kommer, det är tärande för mig. För oss. Och oron över hur du har det, svidandet i mammahjärtat över att min bebis är olycklig. Någonstans halvvägs vände det tack och lov.

Nu är det skönt att vara hemma och få vila upp sig.

Skav

Det är någonting naket över att inte längre jobba. När man inte längre har fullt upp med att bita ihop. Jag tror att det handlar om grejer som skavt hela tiden men som inte fått plats tidigare. Som nu får utrymme. Sådant jag knappt kan sätta ord på än mindre förstå. Jag njuter av all tid med dig, jag njuter av sommaren, jag njuter av att slippa all prestationspress, men ändå finns någon slags ledsenhet inom mig. Någonting sårbart. Någonting som skaver. Någonting som är i vägen. Vad? Varför?

En ny mening?

Din andra mamma frågade mig häromnatten om livet fått en ny mening sedan du föddes. Jag svarade någonting om att nej, det har jag inte tänkt på. Men sedan tänkte jag några dagar. Jag skulle inte kalla livet mer meningsfullt sedan du kom. Även om jag tyckt mig själv vara meningslös ibland så har jag aldrig tyckt att livet är det.

Men livet har helt klart fått en ny mening. Ytterst handlar det om dig och ditt välmående. Du är viktigast, fast på ett positivt sätt. Och därmed även indirekt mitt välmående. Jag älskar dig så mycket. Så att det gör ont. Så att jag nästan blir rädd. Som om du är för bra för att vara sann. För din skull kommer jag göra sådant jag egentligen inte vågar. Om så behövs så kommer jag att slåss med näbbar och klor för att du ska få det bra. Jag ska göra allt jag kan för att du inte ska drabbas av mina svagare sidor.

Ibland blir jag så rädd för att vi inte ska klara av det. Att vägleda dig till en välbalanserad vuxen. Att hjälpa dig utvecklas till någon som klarar sig bättre i livet än vad jag gör eller framför allt gjorde. Du får inte ha det som jag hade det. Jag vill inte ens tänka om du skulle känna all den ensamheten och självföraktet och maktlösheten. Det får bara inte hända. Framför allt innan du föddes, innan du blev till tänkte jag mycket på detta. Om min förmåga, om vår förmåga, och vad jag har att ge ett barn. Om jag kan förmedla trygghet eller om jag är för trasig.

Jag vet inte om jag är redo för att bli mamma egentligen. Men jag tror att jag tar mig redo. Hade jag väntat tills jag kände mig redo för någonting så stort skulle det aldrig bli av, och detta är en sorts redo som måste provoceras fram. Tror jag. När jag beslutade att försöka bli mamma så längtade jag mer än vad jag var rädd, och det var som ett stup jag längtade efter att slänga mig ut för. Det var nästan oundvikligt, som att det inte hade gått att ta ett annat beslut. Jag tog beslutet att vänta många gånger, men det var som om jag inte kunde acceptera det. Barnlängtan kom att bli så nära att allt det andra prioriterades bort, omedvetet. Barnlängtan var för stark för att läggas åt sidan tills vidare och ingenting annat låg nära tillhands för bearbetning. Och din andra mamma vars biologiska klocka höll på att explodera, enligt henne själv. Hon var rätt pådrivande, annars tror jag inte att det hade blivit aktuellt förrän flera år senare. Jag hade nog inte kommit på hur mycket jag längtade.

Och jag vet inte om jag var så mycket mindre redo än någon annan. Bara väl reflekterande och lagd åt oro.

Jag tror inte att det handlar om att vara redo. Jag tror att det handlar om att "ta sig redo". Hela tiden. Som en process där jag lär mig att vara förälder tillsammans med min dotter. Jag är en bra mamma till dig. Just nu är jag det, och oavsett vilken oro jag har inför framtiden så kan ingen ta ifrån mig det.

Jag hörde en liknelse för några veckor sedan, att våra barn inte är en del av våra solsystem, de är sina egna solsystem och vår uppgift är att hjälpa dem att bli det. Jag vill vara en mamma för dig som du alltid känner dig älskad av. Att oavsett vad du gör så älskar jag dig för den du är. Jag vill vara en mamma som lyssnar, och som du känner finns där. Jag har mycket mer att skriva om detta, det får bli ett eget inlägg, senare.

En saknad, en ensamhet, en känsla

Jag känner någon slags saknad inombords. Någonting som svider men som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Vad handlar det om? Jag känner mig ensam, just nu känner jag mig ensam. Eller kanske snarare ensam med mig själv, som att jag saknar någon att luta mig mot. Din andra mamma har nog med att kämpa på med sitt, alla sina orimliga förväntingar och alla skuldkänslor. Min egen mamma har nog med sitt, sin nya diagnos och sin egen ensamhet. Jag har inga nära nog vänner, eller kanske jag inte vågar testa om vänskapen skulle hålla för det.

Även den rent faktiska ensamheten. Det ha gått flera veckor nu sedan jag slutade jobba, flera veckor sedan fikaraster och allt dagligt småprat jag är van vid. Jag saknar det. Väldigt mycket saknar jag det om jag känner efter. Det är ensamt att inte jobba, hur trevligt jag än har med dig. Jag hoppas att det inte låter som gnäll, jag skulle inte tveka en sekund om att jag inte vill byta bort min föräldraledighet. Jag vill bara ha lite fler att umgås med. Vilket jag jobbar på.

Jag saknar den mormor min mamma inte kommer att bli för dig på grund av sin sjukdom, eller vad man nu kan skylla på. Jag saknar den morfar som min pappa kunde ha varit, mer närvarande för oss. Jag saknar min fru som hon är när vi har det bra och okomplicerat. Jag saknar oss. Jag saknar henne trots att hon är bredvid mig allt som oftast. Jag saknar en nära vän att anförtro mig åt. Jag saknar att inte höra till, att inte bli ringd och frågad om jag vill hänga med, att tillhöra, att bli tänkt på.

Det är en drivkraft. Även om det är lite småläskigt med nya bekantskaper så är jag motiverad. Det känns viktigt för mig och jag jobbar på att förbättra mitt sociala liv.

Jag tror att jag klarar det.