Att räknas och märkas

När jag var tonåring visste jag att det var någonting med mig. Någonting som jag fortfarande har svårt att sätta fingret på. Det närmaste jag kan komma är någon som inte räknas. Någon som inte gör något intryck på någon annan och som för andra inte riktigt finns. Inte någon som man inte gillade utan någon som man inte kunde tycka om eftersom min personlighet var så väl dold i blyghet och ängslan. Att göra allt för att inte märkas, var lite av en naturlag för mig. Det var säkrast så. Och det här var ingenting jag tänkte på utan jag kände mest. Jag tyckte inget vidare om mig själv.

Som ung vuxen var jag mycket i tankar om vem jag egentligen var. Någon gång på vägen valde jag aktivt att jag ska leva som om jag är någon som är önskvärd. Att jag ska gå och sätta mig vid ett bord med kursare som om jag var bra och välkommen och hade all rätt i världen att sätta mig där. Det var den bästa strategi jag hade och förmodligen helt rätt.

När tankarna på barn dök upp så var det någonting här som bråkade. Sådana som jag kan ju inte vara föräldrar ju. Men vadå sådana som jag? Återigen hade jag svårt att sätta fingret på vad denna känsla egentliden sade och vad den baserades på. Kanske någonting åt "sådana som tror att de inte räknas kan inte få barn, för hur ska de då lära barnen att klara sig väl i samhället".

Nu är jag mamma. Jag vet att jag räknas och är värdefull. Speciellt för min dotter. Men jag tror att jag fortfarande ägnar en hel del energi åt att fejka. Låtsas medan jag inom mig själv och som jag inte riktigt är medveten om, måste argumentera mot mig själv, för min rätt att ta plats och finnas.

Efter kris kommer...?

Jag är föräldraledig. Det betyder att inom en inte alltför lång tid så måste jag ge mig ut på arbetsmarknaden igen och här är någonting värt att nysta i. Bara tanken får mig fullständigt ur balans. Ont i magen och svårt att sova och ett behov av väldigt mycket godis. Och sur blir jag också.

Andra vuxna kommer träffa mitt barn mer än vad jag själv gör. Det kommer vara stort och annorlunda att lämna dottern på dagis på dagarna. Att inte få följa henne i vardagen som jag får göra nu, och som är så häftigt, det kommer nog att svida lite.

Men det är inte vad det handlar om. Det handlar om någonting annat. Om prestationer. Om ångest. Om sådant jag har svårt att sätta fingret på och formulera i ord.

Just därför borde jag försöka formulera det i ord. Så att jag förstår. Så att jag vet vad jag har att brottas med. Så att jag kanske inte känner mig lika mycket i underläge.

Handlar det om att jag är rädd för att må som jag gjorde under åren innan jag slutade jobbet för att vara föräldraledig. Eller åtminstone åren innan dottern föddes? När jag inte klarade av att vara duktig när det var så starka känslor inom mig. Och när jag sedan inte klarade av att inte vara duktig. Så förenklat det ser ut. Så mycket ångest i så få ord. Men det är en början.

Jag har svårt att se mig själv i en jobbsituation där jag mår bra. Där jag känner att jag klarar av mitt jobb. Där jag känner att jag duger. Där jag inte regelbundet sitter på toaletter och utmattningsgråter för att jag inte kan koncentrera mig tillräckligt för att göra ett bra jobb. Där inte livet handlar om att bita ihop.

Inte undra på att jag är rädd. Men är det realistiskt?

Förmodligen inte, situationen kommer vara annorlunda. Vi kommer inte försöka bli gravid, längtan efter ett barn kommer inte att svida inombords och det kommer inte att bli några missfall.

Men det känns så. Rädd.

Torsdagskväll

Just nu ligger du i soffan bredvid mig och sover. De kvällar din andra mamma jobbar brukar du få göra det. Inte (bara) för att jag tycker att det är jättemysigt med sällskap utan (mest) för att du inte lika mycket förväntar dig att det ska finnas ett bröst som kan amma dig i soffan som i sängen, och alltså har lättare att somna om när du vaknar under kvällen. Vi skonar både dig och mig från gråt och besvikelse och jag kan snegla på dig då och då och känna mig varm inombors.

Det har hänt att du vaknat under kvällen och blivit ledsen, besviken och arg för att du inte får amma. Så att du bara skriker och skriker och ingenting kan jag göra för att det ska bli bättre, du blir bara argare och skriker högre. Det enda jag kan göra är att vara hos dig och vänta ut tills du slutar, blundar och somnar om. De är så jobbiga, dessa gånger. Jag känner mig så maktlös. Otillräcklig.

Därför sover du på soffan. Just nu i nyckelpige-pyjamasen och du ser så rofylld ut.

Förra fredagen stack jag hemifrån. Din andra mamma var ledig så du kunde stanna hemma med henne. Jag var hos psykologen och gick sedan och satte mig på ett fik och läste tidningen. Alla bilagor! Som jag aldrig hinner hemma. Jag gick på kortfilmsvisning. Först sen eftermiddag var jag hemma igen.

Och det var precis vad jag behövde.
Det känns fortfarande mycket bättre.
Och du är frisk igen, så bra för ditt humör!

Ettårskris...

Snart fyller du ett. Jag tror att jag ettårskrisar. Självklart vill jag att du ska vara frisk, växa dig större och det är häftigt att vi fått ha dig hos oss i ett år nu. Men jag är inte riktigt redo för att du ska vara ett. Jag är en bra bebismamma. Jag verkar vara bra på det. Jag skulle inte kalla dig för en "lätt" bebis men jag tycker ändå att det varit rätt lätt att vara mamma till dig. Fram tills nu.

Jag vet inte om jag kan vara en bra småbarnsmamma. Eller storbarnsmamma. Jag har ingen aning. Jag tror att det kommer att bli mycket svårare. Det känns läskigt. Jag hade tänkt att jag skulle bli klar med mitt skräp medan du var bebis, men nu sitter jag här igen, rädd. Jag har annars oftast mått riktigt bra under ditt första år. Varför är jag rädd igen? Nu sitter jag här igen och tycker inget vidare om mig själv trots att ingenting är annorlunda nu än för några veckor sedan.

Det är mycket glädje, men samtidigt sorgligt att den här tiden aldrig kommer åter, att jag aldrig kommer att vara hemma igen med min första bebis. Jag kommer aldrig få föda mitt första barn. Jag kommer aldrig få vara gravid med mitt första barn. Jag kommer aldrig att vara hemma de första otroliga, omtumlande månderna med mitt första barn.

Det är som om känslan är där först, ledsenheten, och den skapar sådant som jag kan vara ledsen för. Låter det knasigt? Det känns sårbart inom mig. Som om någon petar på mig så gråter jag.
Jag tror egentligen inte att det hjälper så mycket att grubbla vidare på det här. Jag tror att det jag behöver är lite tid, tid för bara mig, för återhämtning. Jag måste bli bättre på att ta mig sådana stunder då och då. Det handlar inte om att jag vill ha tid borta från dig, det handlar om att jag behöver kravlös tid borta från allt.

Om jag bara inte vore så trött skulle jag lättare stå emot ångesttankarna.
Fast det är å andra sidan rädslan som gör mig så trött. Det är det att bryta.

Mysteriet med den ledsna mamman

Igår satt jag bredvid finaste sovande du i barnvagnen, jag åt en glass och jag ville gråta. Konstigt tyckte jag och försökte förstå varför. Jag såg på dig, så fin, och kände där mitt i den omotiverade ledsenheten lycka. Och ville gråta igen därför.
Idag vill jag också gråta. Tröttgråta. Jag är trött. Helt enkelt. Men så svårt.

Snart ett år!

Elva månader gammal är du och det har snart gått ett år sedan du föddes. Så mycket kärlek kände jag för dig redan från början men ändå är det som om jag bara älskar dig mer och mer ju mer en egen person du blir. Du blir bara sötare och sötare också.

Jag trivs så bra med att vara föräldraledig och hemma med dig på dagarna. Det var skönt när vi nådde en vardag och min mamma sade häromdagen att hon märkte hur trygg jag blivit i att ha hand om dig. Jag har aldrig varit så social som nu tror jag, det är öppna förskolan och träffar med andra mammor.

Men att någonting som är så roligt kan vara så jobbigt. Jag är trött när dagen är slut. Man kan inte föreställa sig innan man varit där. Jag har mycket större förståelse för din andra mamma, hur hon kunde bli så slutkörd. Och eftersom hon ammade fritt så hade hon inte den möjlighet till egentid då som jag har nu. Och även om jag älskar att vara med dig så njuter jag verkligen av att få små stunder för mig själv. Kanske sitta på ett cafe, ensam, med en varm choklad och en bok.

Din andra mamma jobbar heltid sedan några månader och det verkar vara någonting som är bra för vår familj. Hon mår mycket bättre, hävdar att hennes stressnivå var mycket högre på dagarna när hon var hemma med dig än nu på jobbet som går i ett där hon inte ens brukar hinna kissa. Ändå är det lätt jämfört med att vara föräldraledig. Säger hon.

Ni har en riktigt bra relation nu. Hon har så mycket mer tålamod och ni är så fina tillsammans. Du blir nästan överväldigad när hon kommer hem från jobbet och klamrar dig fast vid henne och vill amma, amma, amma. Det är tydligen vanligt och tyder på att du har en bra anknytning till henne- det vore om du knappt reagerade vi skulle ha blivit oroliga.

Jag trodde att jag skulle bli utvilad av att slippa jobbångest. Lite naivt trodde jag faktiskt det. (Men jag skulle lätt säga att det här är enklare än att jobba). Jag känner mig ofta trött och som att jag fortfarande har så små marginaler. I perioder tröttare, i peroder bättre. Nu har det varit mycket förkylningar hos oss alla, du har varit mer högljudd och mer humörsvängningar och sådant tär. Att förhållandet är lite småtrasigt, det tär (men det känns som att det blir bättre nu). Men samtidigt så skulle jag säga att jag mår bra nu. Jag har svårt att sätta på fingret på vad det är men jag känner mig frisk nu. Men, och det här är konstigt det känns som att det fortfarande finns ett "men". Någonting som inte är bra.

De senaste tiden har jag kännt mig rädd igen. Jag som har njutit av ångestfriheten hela hösten (så skönt). En genomgripande rädsla för att inte klara det. Livet. Allt. Jag tror att det är ett symptom, det betyder att jag är trött nu, att jag behöver ta hand om mig själv och vara snäll mot mig, bygga upp mig. Och jag kan hålla det ifrån mig. Men, ibland, då och då lyssnar jag på mig själv och då blir jag rädd på allvar. Iskall klump i magen. Det här är en känsla jag har levt med från och till hela livet, att inte veta hur jag ska klara det.

vila upp sig efter semestern...

Hemma igen, efter att varit borta på semester en vecka i en annan del av Sverige.

Det har varit en bra vecka överlag, skulle jag säga men vi har varit så trötta. Det har varit en vecka med små marginaler från båda mammorna, då det varit bra då det funkat bra, kanske rent utav riktigt bra men lindriga sammanbrott vid motgångar. Tankarna har ibland snurrat och haft tendenser av ältande, så som de gör när jag är sliten och så som jag måste vara vaksam mot och påminna mig själv om att inte ta mig själv så allvarligt, att det snarare är ett symptom på utmattning och en varningssignal, snarare än sanning. I det här skicket får saker och ting lätt lite knasiga proportioner.

Det är nästan fascinerande hur jobbigt det kan vara med semester. Och skrämmande. Att märka hur små reserver man trots allt har. De första dagarna var du på ett dåligt humör, mycket gnäll, minimalt tålamod och bara sekunder av stillhet. Vi skyller det på tänder, på värmen, på sömnbrist. Kanske vi utsatte dig för förmycket stimulans. Oavsett så tär det på oss. Kvällarna har varit jobbiga ett tag nu, du har varit så trött och högljudd men inte somnat trots att vi jobbat oss blå för att få dig att somna. Det har varit så varmt. Möjligtvis somnar du, tar en power nap och är sedan vaken och jobbig att ha att göra med (då man måste påminna sig själv om att det är minst lika jobbigt för dig). När vi byter av varandra i skift "nu orkar jag inte mer, nu får du ta över".

Den där stillheten, när den aldrig kommer, det är tärande för mig. För oss. Och oron över hur du har det, svidandet i mammahjärtat över att min bebis är olycklig. Någonstans halvvägs vände det tack och lov.

Nu är det skönt att vara hemma och få vila upp sig.

Skav

Det är någonting naket över att inte längre jobba. När man inte längre har fullt upp med att bita ihop. Jag tror att det handlar om grejer som skavt hela tiden men som inte fått plats tidigare. Som nu får utrymme. Sådant jag knappt kan sätta ord på än mindre förstå. Jag njuter av all tid med dig, jag njuter av sommaren, jag njuter av att slippa all prestationspress, men ändå finns någon slags ledsenhet inom mig. Någonting sårbart. Någonting som skaver. Någonting som är i vägen. Vad? Varför?

En ny mening?

Din andra mamma frågade mig häromnatten om livet fått en ny mening sedan du föddes. Jag svarade någonting om att nej, det har jag inte tänkt på. Men sedan tänkte jag några dagar. Jag skulle inte kalla livet mer meningsfullt sedan du kom. Även om jag tyckt mig själv vara meningslös ibland så har jag aldrig tyckt att livet är det.

Men livet har helt klart fått en ny mening. Ytterst handlar det om dig och ditt välmående. Du är viktigast, fast på ett positivt sätt. Och därmed även indirekt mitt välmående. Jag älskar dig så mycket. Så att det gör ont. Så att jag nästan blir rädd. Som om du är för bra för att vara sann. För din skull kommer jag göra sådant jag egentligen inte vågar. Om så behövs så kommer jag att slåss med näbbar och klor för att du ska få det bra. Jag ska göra allt jag kan för att du inte ska drabbas av mina svagare sidor.

Ibland blir jag så rädd för att vi inte ska klara av det. Att vägleda dig till en välbalanserad vuxen. Att hjälpa dig utvecklas till någon som klarar sig bättre i livet än vad jag gör eller framför allt gjorde. Du får inte ha det som jag hade det. Jag vill inte ens tänka om du skulle känna all den ensamheten och självföraktet och maktlösheten. Det får bara inte hända. Framför allt innan du föddes, innan du blev till tänkte jag mycket på detta. Om min förmåga, om vår förmåga, och vad jag har att ge ett barn. Om jag kan förmedla trygghet eller om jag är för trasig.

Jag vet inte om jag är redo för att bli mamma egentligen. Men jag tror att jag tar mig redo. Hade jag väntat tills jag kände mig redo för någonting så stort skulle det aldrig bli av, och detta är en sorts redo som måste provoceras fram. Tror jag. När jag beslutade att försöka bli mamma så längtade jag mer än vad jag var rädd, och det var som ett stup jag längtade efter att slänga mig ut för. Det var nästan oundvikligt, som att det inte hade gått att ta ett annat beslut. Jag tog beslutet att vänta många gånger, men det var som om jag inte kunde acceptera det. Barnlängtan kom att bli så nära att allt det andra prioriterades bort, omedvetet. Barnlängtan var för stark för att läggas åt sidan tills vidare och ingenting annat låg nära tillhands för bearbetning. Och din andra mamma vars biologiska klocka höll på att explodera, enligt henne själv. Hon var rätt pådrivande, annars tror jag inte att det hade blivit aktuellt förrän flera år senare. Jag hade nog inte kommit på hur mycket jag längtade.

Och jag vet inte om jag var så mycket mindre redo än någon annan. Bara väl reflekterande och lagd åt oro.

Jag tror inte att det handlar om att vara redo. Jag tror att det handlar om att "ta sig redo". Hela tiden. Som en process där jag lär mig att vara förälder tillsammans med min dotter. Jag är en bra mamma till dig. Just nu är jag det, och oavsett vilken oro jag har inför framtiden så kan ingen ta ifrån mig det.

Jag hörde en liknelse för några veckor sedan, att våra barn inte är en del av våra solsystem, de är sina egna solsystem och vår uppgift är att hjälpa dem att bli det. Jag vill vara en mamma för dig som du alltid känner dig älskad av. Att oavsett vad du gör så älskar jag dig för den du är. Jag vill vara en mamma som lyssnar, och som du känner finns där. Jag har mycket mer att skriva om detta, det får bli ett eget inlägg, senare.

En saknad, en ensamhet, en känsla

Jag känner någon slags saknad inombords. Någonting som svider men som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Vad handlar det om? Jag känner mig ensam, just nu känner jag mig ensam. Eller kanske snarare ensam med mig själv, som att jag saknar någon att luta mig mot. Din andra mamma har nog med att kämpa på med sitt, alla sina orimliga förväntingar och alla skuldkänslor. Min egen mamma har nog med sitt, sin nya diagnos och sin egen ensamhet. Jag har inga nära nog vänner, eller kanske jag inte vågar testa om vänskapen skulle hålla för det.

Även den rent faktiska ensamheten. Det ha gått flera veckor nu sedan jag slutade jobba, flera veckor sedan fikaraster och allt dagligt småprat jag är van vid. Jag saknar det. Väldigt mycket saknar jag det om jag känner efter. Det är ensamt att inte jobba, hur trevligt jag än har med dig. Jag hoppas att det inte låter som gnäll, jag skulle inte tveka en sekund om att jag inte vill byta bort min föräldraledighet. Jag vill bara ha lite fler att umgås med. Vilket jag jobbar på.

Jag saknar den mormor min mamma inte kommer att bli för dig på grund av sin sjukdom, eller vad man nu kan skylla på. Jag saknar den morfar som min pappa kunde ha varit, mer närvarande för oss. Jag saknar min fru som hon är när vi har det bra och okomplicerat. Jag saknar oss. Jag saknar henne trots att hon är bredvid mig allt som oftast. Jag saknar en nära vän att anförtro mig åt. Jag saknar att inte höra till, att inte bli ringd och frågad om jag vill hänga med, att tillhöra, att bli tänkt på.

Det är en drivkraft. Även om det är lite småläskigt med nya bekantskaper så är jag motiverad. Det känns viktigt för mig och jag jobbar på att förbättra mitt sociala liv.

Jag tror att jag klarar det.

Flera versioner av sanningen.

Jag bloggar åt dig någon annanstans, det är en glad blogg där jag hoppas att den kärlek jag känner till dig alltid lyser igenom. Den är sann. Allt jag skriver där är sant. All glädje över att få följa dig och din utveckling. Det är förstås så det ska vara.

Så enkelt är det dock inte. Kan livet inte bara ta och vara enkelt någon gång?

att längta in

Jag har lite känslan från när jag började sjuan och efter några veckor insåg att jag blivit över. Att alla var tagna och jag var den enda i klassen som inte fått några vänner och inga att ens prata med eller sitta bredvid på lektionerna.

Nu är dottern snart 6 månader och jag har ännu inte lärt känna någon annan bebismamma att prata med eller umgås med. Inte en enda, och det svider lite inombords när jag ser mammorna träffas med alla bebisar och barnvagnar i parken eller på cafe eller i varmvattenspool. Jag har varit till öppna förskolan en gång och då fick jag verkligen kämpa mot känslan av utanförskap och hur svårt det är att ta sig in i en gemenskap för alla verkade redan känna varandra så väl. För en del sker det automatiskt, men jag är en sådan som måste kämpa för det, för att ta sig in.

Till mitt försvar måste jag säga att jag inte direkt har försökt. Eller jag vet inte. Då, i sjuan försökte jag egentligen inte heller. Jag var så blyg, jag kände mig så obehaglig till mods när någon pratade med mig och jag rodnade så vansinnigt att jag höll mig undan. Svarade kort på tilltal men inget mer. Jag kunde ingenting annat då.

Men jo, det är till mitt försvar. Jag har jobbat heltid, och inte haft möjlighet att gå till öppna förskolan eller diverse föräldraträffar eller bebisaktiviteter där det ändå är lättast att lära känna andra föräldrar. Vet inte vart jag annars skulle ha lärt känna dem. I höst kommer jag att ha mycket bättre möjligheter. Plus att dottern helammar, så jag kan ju inte bara ta med henne någonstans.

Men ändå, varför sitter jag är med någon slags svidande känsla av att det är för sent? Som ett misslyckande?

Jag känner mig liten i dessa känslor och tror det handlar om gamla känslor, om då tillbaka till skolan och ensamheten, och hur detta har följt med och varit den mest smärtsamma av känslor. Känslan av att stå utanför och längta in i en gemenskap. Så nära kopplad till skam, skammen att vara någon som står utanför och som inte är önskvärd i gemenskapen. Några skolår och så mycket format den jag är.

Känslomix

Jag jobbar mina sista veckor nu, och det är med blandade känslor. Det känns lite sorgligt, att lämna labbet, alla fina kollegor, projektet som inte är mitt mycket längre. Riktigt ledsamt faktiskt, idag kände jag hur tårar ville tränga fram när jag tänkte på att snart sitter jag inte längre här.

I drygt tre år har jag jobbat här, samma arbetsplats men olika arbetsgivare och det är nästan fascinerande att jag har trivt så bra och mått så dåligt på en och samma plats. Jag kommer att sakna kollegorna, mycket, de har blivit mina vänner. Långa fikaraster och allt roligt vi gjort tillsammans. Faktiskt har mitt sociala liv alltmer funnits på jobbet, när jag inte orkat annat. Därför är det inte bara ett jobb som jag avslutar.

Det känns sorgligt att sluta på det projekt jag jobbat på det senaste dryga året, det känns som mitt ju, och ingenting jag vill lämna över till någon annan. För även om jag kämpat så mycket med koncentrationsproblem, prestationsångest och brist på motivation så har det emellanåt varit riktigt roligt. Och jag har lagt mycket engagemang i det. Det som var mitt.

Samtidigt längtar jag efter att få vara hemma med dig, så mycket. Varenda dag sedan jag började jobba några veckor efter din födelse har jag haft känslan av att gå miste om någonting viktigt. Tiden med dig. Jag har saknat dig på dagarna. Hela min kropp har skrikit att det är hemma hos mitt barn jag borde vara, där och bara där och ingen annanstans. Jag har längtat så, och livet borde ha fått handla om dig och bara dig och få landa i situationen och slippa känna sig splittrad.

Och det ska bli skönt att komma bort från den här forskningsvärlden där jag periodvis har haft det så jobbigt. All ångest. Alla tårar när jag känt mig värdelös. Allt ont i magen på fredagskvällen för snart är det måndag igen. Men jag tror att jag kommer återvända. Jag säger åt mig själv det, för då blir det lättare att lämna. Relationen till jobbet och forskningen är nog den mest komplicerade relation jag haft.

När du var tre veckor

När du var tre veckor gammal skrev jag följande. Jag längtar tillbaka till den känslan, det inre lugnet.


En liten dotter! Hon är idag 3 veckor och hon är helt underbar.

Har aldrig levt så mycket här och nu som de senaste veckorna. Har liksom inte alls känts omtumlande, utan snarare har jag känt mig mer som mig än på länge, en känsla av att allt är precis som det ska vara och även de nätter hon inte kommer till ro och jag bär runt henne och hon skriker så finns det ingen annanstans jag vill vara än just där och då tillsammans med henne. Oroar mig inte mycket alls, tvärtom mot vad det sägs. Inga stormiga känslor utan bara en stillsam, varm lycka och tacksamhet över vår älskade lilla bebis. Det är underbart helt enkelt, och jag mår så bra och hon är så fin.

Den trötthet jag känner nu är en helt annan trötthet än den jag hade tidigare, när jag jobbade och oroade mig (och sov mer). Den här tröttheten gör ingenting.

Första inlägget

När jag skriver ned mina tankar förstår jag bättre vad jag tänker.

Det händer fortfarande då och då att jag står framför spegeln med dig i famnen. Du ler mot din spegelbild och jag försöker förstå. Att du är min dotter. Att jag är din mamma. Att jag redan varit det under flera månader. Ibland är det så självklart. Ibland är det så konstigt.

Du är så underbar och ibland blir jag så rädd, så rädd. För att förlora dig. För att förstöra för dig. För att tappa fotfästet. Oro tar för stor plats i mitt liv. Jag jobbar med den, eller snarare mot den, hela tiden.