Efter kris kommer...?

Jag är föräldraledig. Det betyder att inom en inte alltför lång tid så måste jag ge mig ut på arbetsmarknaden igen och här är någonting värt att nysta i. Bara tanken får mig fullständigt ur balans. Ont i magen och svårt att sova och ett behov av väldigt mycket godis. Och sur blir jag också.

Andra vuxna kommer träffa mitt barn mer än vad jag själv gör. Det kommer vara stort och annorlunda att lämna dottern på dagis på dagarna. Att inte få följa henne i vardagen som jag får göra nu, och som är så häftigt, det kommer nog att svida lite.

Men det är inte vad det handlar om. Det handlar om någonting annat. Om prestationer. Om ångest. Om sådant jag har svårt att sätta fingret på och formulera i ord.

Just därför borde jag försöka formulera det i ord. Så att jag förstår. Så att jag vet vad jag har att brottas med. Så att jag kanske inte känner mig lika mycket i underläge.

Handlar det om att jag är rädd för att må som jag gjorde under åren innan jag slutade jobbet för att vara föräldraledig. Eller åtminstone åren innan dottern föddes? När jag inte klarade av att vara duktig när det var så starka känslor inom mig. Och när jag sedan inte klarade av att inte vara duktig. Så förenklat det ser ut. Så mycket ångest i så få ord. Men det är en början.

Jag har svårt att se mig själv i en jobbsituation där jag mår bra. Där jag känner att jag klarar av mitt jobb. Där jag känner att jag duger. Där jag inte regelbundet sitter på toaletter och utmattningsgråter för att jag inte kan koncentrera mig tillräckligt för att göra ett bra jobb. Där inte livet handlar om att bita ihop.

Inte undra på att jag är rädd. Men är det realistiskt?

Förmodligen inte, situationen kommer vara annorlunda. Vi kommer inte försöka bli gravid, längtan efter ett barn kommer inte att svida inombords och det kommer inte att bli några missfall.

Men det känns så. Rädd.

Torsdagskväll

Just nu ligger du i soffan bredvid mig och sover. De kvällar din andra mamma jobbar brukar du få göra det. Inte (bara) för att jag tycker att det är jättemysigt med sällskap utan (mest) för att du inte lika mycket förväntar dig att det ska finnas ett bröst som kan amma dig i soffan som i sängen, och alltså har lättare att somna om när du vaknar under kvällen. Vi skonar både dig och mig från gråt och besvikelse och jag kan snegla på dig då och då och känna mig varm inombors.

Det har hänt att du vaknat under kvällen och blivit ledsen, besviken och arg för att du inte får amma. Så att du bara skriker och skriker och ingenting kan jag göra för att det ska bli bättre, du blir bara argare och skriker högre. Det enda jag kan göra är att vara hos dig och vänta ut tills du slutar, blundar och somnar om. De är så jobbiga, dessa gånger. Jag känner mig så maktlös. Otillräcklig.

Därför sover du på soffan. Just nu i nyckelpige-pyjamasen och du ser så rofylld ut.

Förra fredagen stack jag hemifrån. Din andra mamma var ledig så du kunde stanna hemma med henne. Jag var hos psykologen och gick sedan och satte mig på ett fik och läste tidningen. Alla bilagor! Som jag aldrig hinner hemma. Jag gick på kortfilmsvisning. Först sen eftermiddag var jag hemma igen.

Och det var precis vad jag behövde.
Det känns fortfarande mycket bättre.
Och du är frisk igen, så bra för ditt humör!

Ettårskris...

Snart fyller du ett. Jag tror att jag ettårskrisar. Självklart vill jag att du ska vara frisk, växa dig större och det är häftigt att vi fått ha dig hos oss i ett år nu. Men jag är inte riktigt redo för att du ska vara ett. Jag är en bra bebismamma. Jag verkar vara bra på det. Jag skulle inte kalla dig för en "lätt" bebis men jag tycker ändå att det varit rätt lätt att vara mamma till dig. Fram tills nu.

Jag vet inte om jag kan vara en bra småbarnsmamma. Eller storbarnsmamma. Jag har ingen aning. Jag tror att det kommer att bli mycket svårare. Det känns läskigt. Jag hade tänkt att jag skulle bli klar med mitt skräp medan du var bebis, men nu sitter jag här igen, rädd. Jag har annars oftast mått riktigt bra under ditt första år. Varför är jag rädd igen? Nu sitter jag här igen och tycker inget vidare om mig själv trots att ingenting är annorlunda nu än för några veckor sedan.

Det är mycket glädje, men samtidigt sorgligt att den här tiden aldrig kommer åter, att jag aldrig kommer att vara hemma igen med min första bebis. Jag kommer aldrig få föda mitt första barn. Jag kommer aldrig få vara gravid med mitt första barn. Jag kommer aldrig att vara hemma de första otroliga, omtumlande månderna med mitt första barn.

Det är som om känslan är där först, ledsenheten, och den skapar sådant som jag kan vara ledsen för. Låter det knasigt? Det känns sårbart inom mig. Som om någon petar på mig så gråter jag.
Jag tror egentligen inte att det hjälper så mycket att grubbla vidare på det här. Jag tror att det jag behöver är lite tid, tid för bara mig, för återhämtning. Jag måste bli bättre på att ta mig sådana stunder då och då. Det handlar inte om att jag vill ha tid borta från dig, det handlar om att jag behöver kravlös tid borta från allt.

Om jag bara inte vore så trött skulle jag lättare stå emot ångesttankarna.
Fast det är å andra sidan rädslan som gör mig så trött. Det är det att bryta.

Mysteriet med den ledsna mamman

Igår satt jag bredvid finaste sovande du i barnvagnen, jag åt en glass och jag ville gråta. Konstigt tyckte jag och försökte förstå varför. Jag såg på dig, så fin, och kände där mitt i den omotiverade ledsenheten lycka. Och ville gråta igen därför.
Idag vill jag också gråta. Tröttgråta. Jag är trött. Helt enkelt. Men så svårt.