Ettårskris...

Snart fyller du ett. Jag tror att jag ettårskrisar. Självklart vill jag att du ska vara frisk, växa dig större och det är häftigt att vi fått ha dig hos oss i ett år nu. Men jag är inte riktigt redo för att du ska vara ett. Jag är en bra bebismamma. Jag verkar vara bra på det. Jag skulle inte kalla dig för en "lätt" bebis men jag tycker ändå att det varit rätt lätt att vara mamma till dig. Fram tills nu.

Jag vet inte om jag kan vara en bra småbarnsmamma. Eller storbarnsmamma. Jag har ingen aning. Jag tror att det kommer att bli mycket svårare. Det känns läskigt. Jag hade tänkt att jag skulle bli klar med mitt skräp medan du var bebis, men nu sitter jag här igen, rädd. Jag har annars oftast mått riktigt bra under ditt första år. Varför är jag rädd igen? Nu sitter jag här igen och tycker inget vidare om mig själv trots att ingenting är annorlunda nu än för några veckor sedan.

Det är mycket glädje, men samtidigt sorgligt att den här tiden aldrig kommer åter, att jag aldrig kommer att vara hemma igen med min första bebis. Jag kommer aldrig få föda mitt första barn. Jag kommer aldrig få vara gravid med mitt första barn. Jag kommer aldrig att vara hemma de första otroliga, omtumlande månderna med mitt första barn.

Det är som om känslan är där först, ledsenheten, och den skapar sådant som jag kan vara ledsen för. Låter det knasigt? Det känns sårbart inom mig. Som om någon petar på mig så gråter jag.
Jag tror egentligen inte att det hjälper så mycket att grubbla vidare på det här. Jag tror att det jag behöver är lite tid, tid för bara mig, för återhämtning. Jag måste bli bättre på att ta mig sådana stunder då och då. Det handlar inte om att jag vill ha tid borta från dig, det handlar om att jag behöver kravlös tid borta från allt.

Om jag bara inte vore så trött skulle jag lättare stå emot ångesttankarna.
Fast det är å andra sidan rädslan som gör mig så trött. Det är det att bryta.