Efter kris kommer...?

Jag är föräldraledig. Det betyder att inom en inte alltför lång tid så måste jag ge mig ut på arbetsmarknaden igen och här är någonting värt att nysta i. Bara tanken får mig fullständigt ur balans. Ont i magen och svårt att sova och ett behov av väldigt mycket godis. Och sur blir jag också.

Andra vuxna kommer träffa mitt barn mer än vad jag själv gör. Det kommer vara stort och annorlunda att lämna dottern på dagis på dagarna. Att inte få följa henne i vardagen som jag får göra nu, och som är så häftigt, det kommer nog att svida lite.

Men det är inte vad det handlar om. Det handlar om någonting annat. Om prestationer. Om ångest. Om sådant jag har svårt att sätta fingret på och formulera i ord.

Just därför borde jag försöka formulera det i ord. Så att jag förstår. Så att jag vet vad jag har att brottas med. Så att jag kanske inte känner mig lika mycket i underläge.

Handlar det om att jag är rädd för att må som jag gjorde under åren innan jag slutade jobbet för att vara föräldraledig. Eller åtminstone åren innan dottern föddes? När jag inte klarade av att vara duktig när det var så starka känslor inom mig. Och när jag sedan inte klarade av att inte vara duktig. Så förenklat det ser ut. Så mycket ångest i så få ord. Men det är en början.

Jag har svårt att se mig själv i en jobbsituation där jag mår bra. Där jag känner att jag klarar av mitt jobb. Där jag känner att jag duger. Där jag inte regelbundet sitter på toaletter och utmattningsgråter för att jag inte kan koncentrera mig tillräckligt för att göra ett bra jobb. Där inte livet handlar om att bita ihop.

Inte undra på att jag är rädd. Men är det realistiskt?

Förmodligen inte, situationen kommer vara annorlunda. Vi kommer inte försöka bli gravid, längtan efter ett barn kommer inte att svida inombords och det kommer inte att bli några missfall.

Men det känns så. Rädd.