Känslomix

Jag jobbar mina sista veckor nu, och det är med blandade känslor. Det känns lite sorgligt, att lämna labbet, alla fina kollegor, projektet som inte är mitt mycket längre. Riktigt ledsamt faktiskt, idag kände jag hur tårar ville tränga fram när jag tänkte på att snart sitter jag inte längre här.

I drygt tre år har jag jobbat här, samma arbetsplats men olika arbetsgivare och det är nästan fascinerande att jag har trivt så bra och mått så dåligt på en och samma plats. Jag kommer att sakna kollegorna, mycket, de har blivit mina vänner. Långa fikaraster och allt roligt vi gjort tillsammans. Faktiskt har mitt sociala liv alltmer funnits på jobbet, när jag inte orkat annat. Därför är det inte bara ett jobb som jag avslutar.

Det känns sorgligt att sluta på det projekt jag jobbat på det senaste dryga året, det känns som mitt ju, och ingenting jag vill lämna över till någon annan. För även om jag kämpat så mycket med koncentrationsproblem, prestationsångest och brist på motivation så har det emellanåt varit riktigt roligt. Och jag har lagt mycket engagemang i det. Det som var mitt.

Samtidigt längtar jag efter att få vara hemma med dig, så mycket. Varenda dag sedan jag började jobba några veckor efter din födelse har jag haft känslan av att gå miste om någonting viktigt. Tiden med dig. Jag har saknat dig på dagarna. Hela min kropp har skrikit att det är hemma hos mitt barn jag borde vara, där och bara där och ingen annanstans. Jag har längtat så, och livet borde ha fått handla om dig och bara dig och få landa i situationen och slippa känna sig splittrad.

Och det ska bli skönt att komma bort från den här forskningsvärlden där jag periodvis har haft det så jobbigt. All ångest. Alla tårar när jag känt mig värdelös. Allt ont i magen på fredagskvällen för snart är det måndag igen. Men jag tror att jag kommer återvända. Jag säger åt mig själv det, för då blir det lättare att lämna. Relationen till jobbet och forskningen är nog den mest komplicerade relation jag haft.