Första inlägget

När jag skriver ned mina tankar förstår jag bättre vad jag tänker.

Det händer fortfarande då och då att jag står framför spegeln med dig i famnen. Du ler mot din spegelbild och jag försöker förstå. Att du är min dotter. Att jag är din mamma. Att jag redan varit det under flera månader. Ibland är det så självklart. Ibland är det så konstigt.

Du är så underbar och ibland blir jag så rädd, så rädd. För att förlora dig. För att förstöra för dig. För att tappa fotfästet. Oro tar för stor plats i mitt liv. Jag jobbar med den, eller snarare mot den, hela tiden.