att längta in

Jag har lite känslan från när jag började sjuan och efter några veckor insåg att jag blivit över. Att alla var tagna och jag var den enda i klassen som inte fått några vänner och inga att ens prata med eller sitta bredvid på lektionerna.

Nu är dottern snart 6 månader och jag har ännu inte lärt känna någon annan bebismamma att prata med eller umgås med. Inte en enda, och det svider lite inombords när jag ser mammorna träffas med alla bebisar och barnvagnar i parken eller på cafe eller i varmvattenspool. Jag har varit till öppna förskolan en gång och då fick jag verkligen kämpa mot känslan av utanförskap och hur svårt det är att ta sig in i en gemenskap för alla verkade redan känna varandra så väl. För en del sker det automatiskt, men jag är en sådan som måste kämpa för det, för att ta sig in.

Till mitt försvar måste jag säga att jag inte direkt har försökt. Eller jag vet inte. Då, i sjuan försökte jag egentligen inte heller. Jag var så blyg, jag kände mig så obehaglig till mods när någon pratade med mig och jag rodnade så vansinnigt att jag höll mig undan. Svarade kort på tilltal men inget mer. Jag kunde ingenting annat då.

Men jo, det är till mitt försvar. Jag har jobbat heltid, och inte haft möjlighet att gå till öppna förskolan eller diverse föräldraträffar eller bebisaktiviteter där det ändå är lättast att lära känna andra föräldrar. Vet inte vart jag annars skulle ha lärt känna dem. I höst kommer jag att ha mycket bättre möjligheter. Plus att dottern helammar, så jag kan ju inte bara ta med henne någonstans.

Men ändå, varför sitter jag är med någon slags svidande känsla av att det är för sent? Som ett misslyckande?

Jag känner mig liten i dessa känslor och tror det handlar om gamla känslor, om då tillbaka till skolan och ensamheten, och hur detta har följt med och varit den mest smärtsamma av känslor. Känslan av att stå utanför och längta in i en gemenskap. Så nära kopplad till skam, skammen att vara någon som står utanför och som inte är önskvärd i gemenskapen. Några skolår och så mycket format den jag är.