att längta in

Jag har lite känslan från när jag började sjuan och efter några veckor insåg att jag blivit över. Att alla var tagna och jag var den enda i klassen som inte fått några vänner och inga att ens prata med eller sitta bredvid på lektionerna.

Nu är dottern snart 6 månader och jag har ännu inte lärt känna någon annan bebismamma att prata med eller umgås med. Inte en enda, och det svider lite inombords när jag ser mammorna träffas med alla bebisar och barnvagnar i parken eller på cafe eller i varmvattenspool. Jag har varit till öppna förskolan en gång och då fick jag verkligen kämpa mot känslan av utanförskap och hur svårt det är att ta sig in i en gemenskap för alla verkade redan känna varandra så väl. För en del sker det automatiskt, men jag är en sådan som måste kämpa för det, för att ta sig in.

Till mitt försvar måste jag säga att jag inte direkt har försökt. Eller jag vet inte. Då, i sjuan försökte jag egentligen inte heller. Jag var så blyg, jag kände mig så obehaglig till mods när någon pratade med mig och jag rodnade så vansinnigt att jag höll mig undan. Svarade kort på tilltal men inget mer. Jag kunde ingenting annat då.

Men jo, det är till mitt försvar. Jag har jobbat heltid, och inte haft möjlighet att gå till öppna förskolan eller diverse föräldraträffar eller bebisaktiviteter där det ändå är lättast att lära känna andra föräldrar. Vet inte vart jag annars skulle ha lärt känna dem. I höst kommer jag att ha mycket bättre möjligheter. Plus att dottern helammar, så jag kan ju inte bara ta med henne någonstans.

Men ändå, varför sitter jag är med någon slags svidande känsla av att det är för sent? Som ett misslyckande?

Jag känner mig liten i dessa känslor och tror det handlar om gamla känslor, om då tillbaka till skolan och ensamheten, och hur detta har följt med och varit den mest smärtsamma av känslor. Känslan av att stå utanför och längta in i en gemenskap. Så nära kopplad till skam, skammen att vara någon som står utanför och som inte är önskvärd i gemenskapen. Några skolår och så mycket format den jag är.

Känslomix

Jag jobbar mina sista veckor nu, och det är med blandade känslor. Det känns lite sorgligt, att lämna labbet, alla fina kollegor, projektet som inte är mitt mycket längre. Riktigt ledsamt faktiskt, idag kände jag hur tårar ville tränga fram när jag tänkte på att snart sitter jag inte längre här.

I drygt tre år har jag jobbat här, samma arbetsplats men olika arbetsgivare och det är nästan fascinerande att jag har trivt så bra och mått så dåligt på en och samma plats. Jag kommer att sakna kollegorna, mycket, de har blivit mina vänner. Långa fikaraster och allt roligt vi gjort tillsammans. Faktiskt har mitt sociala liv alltmer funnits på jobbet, när jag inte orkat annat. Därför är det inte bara ett jobb som jag avslutar.

Det känns sorgligt att sluta på det projekt jag jobbat på det senaste dryga året, det känns som mitt ju, och ingenting jag vill lämna över till någon annan. För även om jag kämpat så mycket med koncentrationsproblem, prestationsångest och brist på motivation så har det emellanåt varit riktigt roligt. Och jag har lagt mycket engagemang i det. Det som var mitt.

Samtidigt längtar jag efter att få vara hemma med dig, så mycket. Varenda dag sedan jag började jobba några veckor efter din födelse har jag haft känslan av att gå miste om någonting viktigt. Tiden med dig. Jag har saknat dig på dagarna. Hela min kropp har skrikit att det är hemma hos mitt barn jag borde vara, där och bara där och ingen annanstans. Jag har längtat så, och livet borde ha fått handla om dig och bara dig och få landa i situationen och slippa känna sig splittrad.

Och det ska bli skönt att komma bort från den här forskningsvärlden där jag periodvis har haft det så jobbigt. All ångest. Alla tårar när jag känt mig värdelös. Allt ont i magen på fredagskvällen för snart är det måndag igen. Men jag tror att jag kommer återvända. Jag säger åt mig själv det, för då blir det lättare att lämna. Relationen till jobbet och forskningen är nog den mest komplicerade relation jag haft.

När du var tre veckor

När du var tre veckor gammal skrev jag följande. Jag längtar tillbaka till den känslan, det inre lugnet.


En liten dotter! Hon är idag 3 veckor och hon är helt underbar.

Har aldrig levt så mycket här och nu som de senaste veckorna. Har liksom inte alls känts omtumlande, utan snarare har jag känt mig mer som mig än på länge, en känsla av att allt är precis som det ska vara och även de nätter hon inte kommer till ro och jag bär runt henne och hon skriker så finns det ingen annanstans jag vill vara än just där och då tillsammans med henne. Oroar mig inte mycket alls, tvärtom mot vad det sägs. Inga stormiga känslor utan bara en stillsam, varm lycka och tacksamhet över vår älskade lilla bebis. Det är underbart helt enkelt, och jag mår så bra och hon är så fin.

Den trötthet jag känner nu är en helt annan trötthet än den jag hade tidigare, när jag jobbade och oroade mig (och sov mer). Den här tröttheten gör ingenting.

Första inlägget

När jag skriver ned mina tankar förstår jag bättre vad jag tänker.

Det händer fortfarande då och då att jag står framför spegeln med dig i famnen. Du ler mot din spegelbild och jag försöker förstå. Att du är min dotter. Att jag är din mamma. Att jag redan varit det under flera månader. Ibland är det så självklart. Ibland är det så konstigt.

Du är så underbar och ibland blir jag så rädd, så rädd. För att förlora dig. För att förstöra för dig. För att tappa fotfästet. Oro tar för stor plats i mitt liv. Jag jobbar med den, eller snarare mot den, hela tiden.