Jag funderar över hur allt hade sett ut om den första graviditeten hade resulterat i ett barn. Jag vet, det är en knasig fundering för då hade det ju inte blivit du och det är ju du som är vår dotter. Precis som jag inte under graviditeten gick och undrade hur det hade varit om det var jag som var gravid- för då hade det ju inte heller varit du!
Men ändå. Låt mig ändå tänka klart. Vintern 2007 plussade vi efter andra försöket. Det var lycka. Ren och sprudlande lycka. Vi pratade ju om att det inte är säkert aatt det blir något, men jag visste att för just oss skulle bli bra. Jag som annars är lagd åt det pessimistiska hållet hade en imponerande tro på hur väl det skulle gå. Det bubblade och pirrade inombors, vi gick runt och myste och bara log mot varandra. Men snart fick vi veta att det var för bra för att vara sant.
Då, vinter 2007 var vi två hyffsat normala kvinnor i en fin relation. Vi var ett sådant par som nästan aldrig grälade (varför skulle vi) och jag minns hur jag tyckte att det var lustigt att jag aldrig ledsnade på att vara med din andra mamma. Jag kände mig stark, efter att ha jobbat mycket med mig själv och min blyghet så trodde jag att det bara blev bättre. Jag tyckte mitt jobb var spännande och utmanande på ett positivt sätt.
Hur skulle vi varit idag, om vi haft ett barn på två och ett halvt, utan allt det skräp som vi samlade på oss under tiden därefter? Det är något konstruktivt över en sådan fråga. Det är att påminna oss om att vi haft det tufft, att det inte bara går att borsta bort och tro att bara det blir ett barn så blir allt precis och enbart bra.
2008 var ett uselt år som vi grälade och grät oss igenom. 2008 var två missfall och ett jobb som var allt mer ångest eftersom jag allt sämre kunde koncentrera mig och att inte vara duktig längre var så svårt för mig att hantera. Det var ett år av bita ihop och utmattning.
2009 var året då vi plussade för tredje gången. Vi grät för vi visste inte hur vi skulle ta oss igenom ett missfall till. Det var månader av hålla andan och inte kunna vara glad för hur kan jag vara glad när jag inte vet om det lilla livet fortfarande lever där inne i magen och om det inte längre gör det så rasar jag samman. Jag har svårt att hitta orden och jag inser att det säkert låter som om jag överreagerade men det var en sådan otroligt stark psykisk press, just då för just mig.
Sedan föddes den finaste lilla flickan. Hon var underbar.
Är fortfarande underbar förstås!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar