Good enough

Ibland när jag och dottern är ute så får jag en lustig känsla som är lite besläktad med den vi hade när vi traskade ut från BB med en bebis i famnen. "Ska ingen stoppa oss? Tänker de bara låta oss ta barnet och åka hem med det? Alldeles på egen hand?". Något åt "Här går jag med mitt barn och ingen ingriper utan jag tillåts stå där med allt ansvar över en liten människas liv".

Nu tycker jag att jag gör ett bra jobb som mamma, så jag antar att det handlar om ansvaret. Hur man till vardags inte tänker på det men då och då överväldigas man över hur stort det är. Jag beundrar mammor. Och pappor med för den delen. Trots att vi är så många så beundrar jag oss allihop. Eller åtminstone de flesta av oss. För det är stort.

Jag är stolt över mig själv. Även om jag bara gör det jag måste så är jag stolt över mig själv och mitt första år av föräldraskap. Det var så svårt att förutspå, tyckte jag innan, vem jag skulle bli som mamma. Men jag gillar mig. Jag har mina brister, och jag har mina dagar som en inte alltför bra förälder (som tydligt hänger samman med hur trött jag är). Jag gillar uttrycket tillräckligt bra förälder, det hänger ihop med min strävan efter att vara förälder, inte prestera förälder. Vilken var en av mina farhågor innan dottern föddes, att falla i fällan att jämföra mig med det bästa i alla andra föräldrar jag träffades och känna mig otillräcklig, dålig. Men i stort så duger jag. Och jag klarar av att ha hand om ett barn, med allt vad det innebär. Ett dessutom mycket aktivt barn med mycket vilja och starka känslor.

Och även om hur många som helst också gör detta så tänker jag låta mig klappa på mig själv sådär uppskattande.