Vet inte riktigt...

... vart jag ska börja.

Inte för att det har hänt någonting. Mer det att jag då och då tänker på sådant jag vill skriva här, sådant jag behöver få formulera i ord när det finns inom mig snarare som en känsla eller förnimelse. Då och då formulerar jag inlägg inom mig. Det handlar mycket om föräldraskapet förstås, om böcker jag har läst och mina reflektioner om detta. Om situationer och hur jag vill hantera dem och vidare rannsakning av mig själv i strävan efter att vara den bästa mamman jag kan göra. Men jag kommer mig aldrig för att skriva ned det. Tyvärr. Dagtid omöjligt när dottern är vaken och på kvällen är jag för trött för att tänka så många meningar i sträck... Nu är dock dotter och fru iväg och jag är någonting så ovanligt som ensam hemma.

Och nu när jag har tid och nu när det är tillräckligt tidigt på dagen för att min hjärna fortfarande ska fungera så... tomt. Inte ens en liten tråd att börja nysta i. Irriterande!

Good enough

Ibland när jag och dottern är ute så får jag en lustig känsla som är lite besläktad med den vi hade när vi traskade ut från BB med en bebis i famnen. "Ska ingen stoppa oss? Tänker de bara låta oss ta barnet och åka hem med det? Alldeles på egen hand?". Något åt "Här går jag med mitt barn och ingen ingriper utan jag tillåts stå där med allt ansvar över en liten människas liv".

Nu tycker jag att jag gör ett bra jobb som mamma, så jag antar att det handlar om ansvaret. Hur man till vardags inte tänker på det men då och då överväldigas man över hur stort det är. Jag beundrar mammor. Och pappor med för den delen. Trots att vi är så många så beundrar jag oss allihop. Eller åtminstone de flesta av oss. För det är stort.

Jag är stolt över mig själv. Även om jag bara gör det jag måste så är jag stolt över mig själv och mitt första år av föräldraskap. Det var så svårt att förutspå, tyckte jag innan, vem jag skulle bli som mamma. Men jag gillar mig. Jag har mina brister, och jag har mina dagar som en inte alltför bra förälder (som tydligt hänger samman med hur trött jag är). Jag gillar uttrycket tillräckligt bra förälder, det hänger ihop med min strävan efter att vara förälder, inte prestera förälder. Vilken var en av mina farhågor innan dottern föddes, att falla i fällan att jämföra mig med det bästa i alla andra föräldrar jag träffades och känna mig otillräcklig, dålig. Men i stort så duger jag. Och jag klarar av att ha hand om ett barn, med allt vad det innebär. Ett dessutom mycket aktivt barn med mycket vilja och starka känslor.

Och även om hur många som helst också gör detta så tänker jag låta mig klappa på mig själv sådär uppskattande.

Samband

Ynk. Så kan man sammanfatta mina tankar och känslor just nu.

Och här är en av de grejer jag jobbar med. Att se sannolika orsaks-samband.

Nej, det är inte sannolikt att allt är så annorlunda från säg i måndags. Att det plötsligt inte finns någon som tycker om mig och allt vad jag hittar på.

Ja, jag har varit magsjuk några dagar varav vaken en hel natt och kräkts, jag har nätt och jämt börjat äta lite igen och jag har varit ensam hemma med (tack och lov frisk!) ettåring både igår och idag medan fru jobbat. Alltså mår jag inte riktigt bra. Fysiskt, och det påverkar psyket.

Bara för att det känns på ett visst sätt så är det inte sanning.
Absolut inte!

Självklara saker, men det tål att upprepas för mig själv då och då.

Vart jag är

Jag funderar över hur allt hade sett ut om den första graviditeten hade resulterat i ett barn. Jag vet, det är en knasig fundering för då hade det ju inte blivit du och det är ju du som är vår dotter. Precis som jag inte under graviditeten gick och undrade hur det hade varit om det var jag som var gravid- för då hade det ju inte heller varit du!

Men ändå. Låt mig ändå tänka klart. Vintern 2007 plussade vi efter andra försöket. Det var lycka. Ren och sprudlande lycka. Vi pratade ju om att det inte är säkert aatt det blir något, men jag visste att för just oss skulle bli bra. Jag som annars är lagd åt det pessimistiska hållet hade en imponerande tro på hur väl det skulle gå. Det bubblade och pirrade inombors, vi gick runt och myste och bara log mot varandra. Men snart fick vi veta att det var för bra för att vara sant.

Då, vinter 2007 var vi två hyffsat normala kvinnor i en fin relation. Vi var ett sådant par som nästan aldrig grälade (varför skulle vi) och jag minns hur jag tyckte att det var lustigt att jag aldrig ledsnade på att vara med din andra mamma. Jag kände mig stark, efter att ha jobbat mycket med mig själv och min blyghet så trodde jag att det bara blev bättre. Jag tyckte mitt jobb var spännande och utmanande på ett positivt sätt.

Hur skulle vi varit idag, om vi haft ett barn på två och ett halvt, utan allt det skräp som vi samlade på oss under tiden därefter? Det är något konstruktivt över en sådan fråga. Det är att påminna oss om att vi haft det tufft, att det inte bara går att borsta bort och tro att bara det blir ett barn så blir allt precis och enbart bra.

2008 var ett uselt år som vi grälade och grät oss igenom. 2008 var två missfall och ett jobb som var allt mer ångest eftersom jag allt sämre kunde koncentrera mig och att inte vara duktig längre var så svårt för mig att hantera. Det var ett år av bita ihop och utmattning.

2009 var året då vi plussade för tredje gången. Vi grät för vi visste inte hur vi skulle ta oss igenom ett missfall till. Det var månader av hålla andan och inte kunna vara glad för hur kan jag vara glad när jag inte vet om det lilla livet fortfarande lever där inne i magen och om det inte längre gör det så rasar jag samman. Jag har svårt att hitta orden och jag inser att det säkert låter som om jag överreagerade men det var en sådan otroligt stark psykisk press, just då för just mig.

Sedan föddes den finaste lilla flickan. Hon var underbar.
Är fortfarande underbar förstås!