Den elaka mamman som dyker upp på kvällarna...

Igår ville jag sätta dig bland vitsipporna och gå hem.

Alltså kvällarna. Pust för alla jobbiga kvällar vi haft under våren.
Jobbiga för oss alla.

Nu tar vi vagnen på kvällarna. Lite ovanligt, jag vet, men det som funkar det funkar är vårt motto. Eller ja, det gjorde det under vintern då vi återupptog vagnandet. Nu funkar det ju inte längre. Runtkrånglande i vagnen är bland det som gör mig mest irriterad av allt. Speciellt när du varit stilla en längre stund och man börjar få upp hoppet, att nu, snart men så sätter du dig upp och börjar babbla igen och så hade det sömntåget lämnat stationen.

Egentligen är vi allt mer säkra på vad det handlar om. Det är dags för dig att sluta sova på dagen.
Vi har stångats med dagis för att de ska väcka dig tidigare. Och tidigare. För att slutligen inte låta dig sova alls.

De tycker att du behöver sova. Och vi förstår varför, för du behöver ju faktiskt sova, just då är du så trött!
Orsaken till att du är trött är att du sov alldeles för lite natten innan, kanske nio timmar, ibland bara åtta. Du är trött redan när du vaknar! De behövde alltid väcka dig, du kan sova hur länge som helst dagtid, lätt tre timmar.

Och orsaken till att du sover så kort är att du somnar för sent och ändå vaknar tidigt. Somnar sent gör du för att du sovit på dagen.

När du är ledig så sover du aldrig på dagen längre. Det var en stor lättnad när vi tog det beslutet att sluta kämpa för att få dig att somna dagtid. Om du inte sover på dagen så somnar du smärtfritt på kvällen (och ibland så VILL du till och med sova. Du som typ aldrig velat sova). Sedan sover du en ordentlig natt på elva-tolv timmar.

Och vi har kompromissat med dagis, de har väckt dig tidigare och tidigare men det gör ingen skillnad. Kvällarna blir långa och jobbiga ändå, nattsömnen otillräckligt. Eller du är trött på kvällen men kan inte somna, du vill inte sova och snart gråter du av trötthet. Det är konstigt- du kan verka precis lika trött på kvällen om du inte sovit alls eller om du sovit en kortare stund, men om du inte sovit då somnar du snabbt och smärtfritt, annars kan du inte somna.

Det var varit mycket hattande mellan rutiner då du sovit dagtid på dagis och inte sovit hemma och du har varit trött för det mesta. De dagar du inte sover på dagen, då är du trött på kvällen men vi tror att det går till sig om vi bara får ha samma rutin en period.

Nu har vi sedan förra veckan försökt hitta ett sätt som funkar så att du slutar sova på dagis. De är helt oförberedda typ vi har inga barn som inte sover, vi har ingen personal som kan ta hand om barn som inte sover... Så nu de senaste gångerna har du fått sitta i din vagn och vänta på att de andra ska somna i sina vagnar, sedan tar den fröken som inte är på rast och som ska vakta barnen med dig in. Problemet är att du somnar! Minst hälften av gångerna har du somnat!

Igår somnade du eftersom det tog så lång tid för att få alla barn att somna, de väckte dig efter 30 minuter och igårkväll kunde du inte somna.

Jag var arg. Du grät till slut för att du var så trött. Du gav dig ingen chans att somna. Du var säkert stressad av att jag var arg och hade förstås svårare att somna. Jag försökte att hålla kvar min irritation inombords men du märker det, du märker det på sättet jag drar vagnen, snabbare. "Dra inte snabbt" sade du. Jag är ledsen. Jag är jätteledsen för att jag blir som jag blir dessa kvällar. Det är liksom bara det att jag tar slut där. Mitt bland vitsipporna. När du bryter ihop för att jag inte vill plocka fler blommor åt dig att hålla i handen.

Till dig

Jag tror faktiskt att jag ska ta och plocka fram den här bloggen igen. Och återigen skriva till dig, finaste dottern. Jag skriver fortfarande på bloggen till dig, om än inte lika regelbundet. Jag är så glad att jag gjort det, så glad över alla dessa minnen som finns nedskrivna och sparade och jag hoppas att du en dag kommer att uppskatta att få läsa den. Det här är också en blogg till dig, fast som du aldrig kommer att få läsa.

Eftersom jag bara använt den här bloggen till att få ur mig sådant som inte får plats någon annanstans så kanske det inte verkar så, men tiden jag var föräldraledig med dig var den bästa i mitt liv! Vad jag älskade at få hänga med dig hela dagarna och vi gjorde så mycket roliga saker! Vi träffade så många trevliga föräldrar och fina barn! Vi kom att bli väldigt sociala du och jag, att bara vara hemma du och jag, det hände inte. Ditt tempo var alldeles för högt, det orkade jag inte, inte en hel dag. Jag var trött, men jag njöt.

Jag saknar det. Verkligen. Det blir inte samma sak längre, även om vi fortfarande tregelbundet räffar flera av dem vi umgicks med då. Men när det i höstas var dags för dagis för dig och arbetssök för mig. Då var det dags. Så kändes det. Att det var dags för mig att kliva ur den där föräldralediga bubblan och ta itu med mitt liv igen. Med facit kan jag ju säga att det gick sådär. Det höll på att klarna i vintras och vårvintras men nu är jag vilse igen.

Och det är där den här bloggen kommer in igen. Om jag någonstans kan ventilera mina tankar och känslor så att jag blir den bästa mamma som jag för stunden kan vara för dig så tar jag den chansen. Jag vet inte hur du har upplevt den senaste tiden, men självklart märker du av att mitt tålamod är mycket sämre. Jag blir arg ibland, det förvånar mig för jag brukar inte bli arg, jag blev typ aldrig arg men just du kan trycka på precis rätt knappar. Sådär som små barn kan göra har jag hört. Jag tycker att det är obehagligt, men det kan vara för att jag är uppvuxen med föräldrar som inte är arga. Jag är inte vad vid arga människor och dessa arga känslor är obekanta för mig, de skrämmer mig.

Jag vet inte om du märkt att jag inte har varit så glad på sistone, jag tror det för du vill att jag skrattar. Om du får mig att skratta så försöker du att göra samma sak igen, för att få mig att skratta igen. Aj.

Jag har två strategier som jag kan komma på, den första är att boka in lekdejter de dagar när jag har hand om dig och jag inte riktigt orkar. Lekdejter gör oss båda gladare och trevligare. Och om det går så väljer jag att lekträffa med de mammavänner som jag kan vara precis så trött och tråkig jag är med. Min andra strategi är att en trygg mamma är alltid att prioritera framför en duktig mamma. En strävan mot en trygg anknytning är alltid viktigast.

Ett exempel är att se på film. Sådant som vi egentligen vill vara duktiga mammor och inte låta dig göra men det blir mycket film nu, just nu är det Mamma Mu som gäller och oftast blir det Mamma Mu på svtplay men ibland ser vi även hela filmen på DVD. Så när jag inte orkar, när jag känner mig ur balans och irritiationen bubblar och du är arg och sätter dig på tvären, trotsar, och jag exploderar, fräser arga ord. Då kryper vi ihop i soffan och du vill alltid sitta i mitt knä. Hur osams vi än är så vill du ändå alltid sitta i mitt knä och när jag sitter där med armarna runt dig och snusar i ditt hår så tänker jag att detta är viktigt. Hur dåligt det än är för så små barn att se på TV så känns det som att det här är viktigare, som att bara genom att sitta där tillsammans så lagar vi de små, små sprickerna i vår relation.

Kris och utveckling?

Det var längesedan jag skrev här och hade faktiskt glömt bort att den fanns den här bloggen. Jag blev rent utav häpen när jag insåg hur många inlägg jag ändå hade skrivit (och att sidan fortfarande har en och annan besökare! Jag trodde inte att jag hade några besökare ens när jag skrev här).

Egentligen borde man låta bli att uppdatera när uppdateringen är trist. För det har varit ett jobbigt år. Att vara arbetssökande har inte varit min grej. Och att sedan hamna i en utredning för en kronisk sjukdom med alla dess veckor och månader av väntan har inte gjort situationen bättre. Nu är jag ur balans, i kris och klafsar runt i det där geggiga.

Men jag har samtidigt någonting som jag fått med mig längs vägen. Någonting som ändå ger en bra känsla inombords. Verktyg? Mognad? Dottern är förstås fortfarande det finaste som finns och samtidigt som jag går sönder av att veta att hon har en mamma som mår dåligt och att det ibland går ut över henne, så vet jag att jag inte har råd att må dåligt nu. Jag behöver mig på min sida och jag vet att jag kommer hitta ett sätt som gör det bra igen. Även om jag ännu inte riktigt vet hur. Och eftersom en blogg för mig är en ventil och någonting som hjälper mig att hitta vart jag är, så har jag startat en ny. Det var därför jag plötsligt kom att tänka på denna.

http://om-det-andra.blogspot.se/