När jag var tonåring visste jag att det var någonting med mig. Någonting som jag fortfarande har svårt att sätta fingret på. Det närmaste jag kan komma är någon som inte räknas. Någon som inte gör något intryck på någon annan och som för andra inte riktigt finns. Inte någon som man inte gillade utan någon som man inte kunde tycka om eftersom min personlighet var så väl dold i blyghet och ängslan. Att göra allt för att inte märkas, var lite av en naturlag för mig. Det var säkrast så. Och det här var ingenting jag tänkte på utan jag kände mest. Jag tyckte inget vidare om mig själv.
Som ung vuxen var jag mycket i tankar om vem jag egentligen var. Någon gång på vägen valde jag aktivt att jag ska leva som om jag är någon som är önskvärd. Att jag ska gå och sätta mig vid ett bord med kursare som om jag var bra och välkommen och hade all rätt i världen att sätta mig där. Det var den bästa strategi jag hade och förmodligen helt rätt.
När tankarna på barn dök upp så var det någonting här som bråkade. Sådana som jag kan ju inte vara föräldrar ju. Men vadå sådana som jag? Återigen hade jag svårt att sätta fingret på vad denna känsla egentliden sade och vad den baserades på. Kanske någonting åt "sådana som tror att de inte räknas kan inte få barn, för hur ska de då lära barnen att klara sig väl i samhället".
Nu är jag mamma. Jag vet att jag räknas och är värdefull. Speciellt för min dotter. Men jag tror att jag fortfarande ägnar en hel del energi åt att fejka. Låtsas medan jag inom mig själv och som jag inte riktigt är medveten om, måste argumentera mot mig själv, för min rätt att ta plats och finnas.
måndag 6 december 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)